Jag funderade faktiskt på en ganska grav allvarlig sak idag när jag var på jobbet och såg regnet stänkte ner och jag inte visste om det var snöblandat. För ungefär 4 år sedan så slogs jag av tanken för den allra första gången i mitt liv, att jag är döende..
Iallfall så gjorde jag en tankvörpa den där gången jag låg i en sovvagn på tåget någonstans i Thailand. Jag fick för mig att min lymflar hade svullnat och att jag var i något förstadie till cancer. Jag kom att tänka på det här med hur man nyttjar livet. Jag låg där och tittade upp i taket i min lilla bädd. Till slut somnade jag.
Visserligen hade jag antagligen bara fått en noja som vi så vackert brukar säga. För jag lever ju fortfarande. Men jag insåg i det skeddet att man måste lämna efter sig någon form av gåva till nästkommande generation.
Jag vet inte vad detta skulle vara. Men jag hoppas att man kommer på det innan jag lägger mig den så kallade eviga vilan.
Nu tror antagligen alla som läser detta två saker.
1. vart har han lärt sig att stava?
2. Är han döende?
Svar 1. I skolan
Svar 2. Ja alla är vi det.
Men nu gäller det att inte se det där med döden som ett hinder. Om man inte skulle dö så hade man ju satt sig ner och tagit saker och ting lite mindre seriöst. Man kanske inte hade gjort något vettigt av livet om visste att man hade evigheten till sitt förfogande.
Jag har inte mer än 2 månader på mig denna gång att njuta av Thailand.
Men jag och även min flickvän har börjat snegla lite på dem östligare delarna av kontinenten bla Japan, korea. Men vi har ju trots allt en underbar familj i Thailand, en familj som min flickvän har saknat sedan September förra året.
Jag drar ner tisdag 1 december tillsamans med min flickvän, min mormor kommer även att hacka med i 3 veckor. Vi kommer tillbaka den 1 februari, Om inget annat inträffar. Lite halv shysst musik ifrån korea.
Vi besöker tigerbyn
8 år sedan
Inlägg
