Sälja rubbet och Sticka?

Jag vet att det för många låter enkelt att bara flytta ner till Thailand och leva ett enkelt liv där nere.

Problemet är den biten att min flickvän lider av SLE det är en extremt trist sjukdom. Det betyder att vi kommer att behöva bra sjukvård i ett land där privatsjukvård är det enda godtagbara.

Dessutom så kan jag efter några vistelser i Thailand reagera över hur en del saker fungerar där nere.

För tillfället trivs vi rätt bra i Sverige, men vi funderar starkt på att flytta antingen till England eller Thailand för att studera vidare. Min flickvän vill gärna ta sin Magisterexamen medan jag är lite ute efter en kandidatexamen.

Hur som helst så måste allting klaffa innan vi drar. Sälja av allt är ju en riktig uppsving för det tilltänkta start kapitalet.

Vad gör man ifall man skulle återvända till Sverige? Jag flyttade hemifrån då jag var 23 år det var för ett par år sedan. Jag minns hur jobbigt det var att gå på Ikea och handla allt möjligt skit samtidigt som det är dyrt att köpa nytt och billigt att sälja begagnat.

Skall jag sälja rubbet så vill jag vara säker på att jag stannar där nere längre än bara något år.

Många säger att man kan leva för några tusenlappar per månad i Thailand. Jag vill gärna inte känna den ekonomiska pressen när jag befinner mig i Thailand. Det är trotts allt så att man inte har lika mycket att luta sig tillbaka på när man är där nere. Visst har man sin thailändska familj men man vill inte utnyttja deras frikostighet.

Tappa ansiktet??

För det första vet jag inte vad som är tappa ansiktet. Jag kan bara spekulera i hur det känns.

Fenomenet tappa ansiktet vad är det egentligen. Tankarna går tillbaka ungefär 200 år i tiden då det brukades dra musköter och annat när tvister uppstod. Lite vilda västern över hela fenomenet.

Hedern är viktigare än livet?

Nja i min värld där hedern sitter i hur stor tv man har eller hur bra man är på att trixa med rot-avdrag och annat typiskt svenskt och substanslöst drabbel(är det ett ord). Förhoppningsvis så är det ingen som tror att det är så verkligheten ser ut för en stackars svensk utvandrare.

Den lilla hedern jag har sitter i hur jag behandlar mina medmänniskor, inbillar jag mig i varje fall.

Hos Thailändare så dyker leendet upp för att inte tappa ansiktet. Blir man arg i offentligmiljö så har man defentivt dragit bort ansiktmasken.

Blir man så pass arg att man börjar att tilldela slag så har man tappat ansiktet så pass att man lika gärna kan dra vapen.

När jag var sist i Bangkok så blev det bråk mellan min flickväns vännina och städare.

Städaren i huset vi bodde i hade spridit falska rykten om att våran vän hade dragit med sig pojkar upp på rummet när ingen annan än städaren var i huset. Detta stämde inte då jag och min flickvän råkade vara alibi för att så inte var fallet.

Detta slutade inte med en ursäkt utan de blev genast knuffar och mopeder välte och krukor krossades.

Jag vet inte hur ett par svenska tjejer hade reagerat, men i detta fall så kunde den raraste lilla tjejen i världen drabbas av ursinne och ställa till det för ett helt grannskap.

Hade jag varit i situationen så hade jag bara skrattat och erkännt att jag hade fel.

Det är helt klart en tankeställare.



Lite annorlunda story men ändå ett slagsmål där någon har "tappat ansiktet"