Alla odlar ris (nästan). När man inte odlar ris så smyger man runt och gör lite små saker. Kollar till grannarna hälsar på familjen. När jag kommer ner till min flickväns by så engagerar sig hela byn med att skäma bort mig. Efter ett par dagar brukar man känna sig lat och man börjar kolla vad alla andra gör. Även ifall ingen pratar engelska så hänger man på folk och kollar vad dom gör. Efter att ha suttit i en hängmatta i 3-4 dagar så brukar man inte ha någonting emot att gå ut i djungeln och bli biten av små kryp så länge man inte bara sitter och väntar ut tiden till man måste åka hem till sverige. Om man ägnar ungefär 2-3 veckor på den thailändska landsbygden så kommer man in i dom dagliga sysslorna. Även ifall man kanske som bortskämd svensk tycker det är lite obehagligt att traska runt i risfältet så känns det i slutändan skönt att vara en del av byn. Trots att alla skrattar åt än och tycker att man är klantig så har man iallfall gjort några människor glada. Dom kommer att komma ihåg än med värme och inte att man var den där tjockisen som bara åt och drack under en hel månad. Och tro mig är det någonting som du behöver i thailand så är det vänner. Man måste värdera vänskapen med människor trots att man inte kan kommunicera verbalt. Eftersom man är så bunden till att flickvännen ska översätta ifrån engelska-svenska till thailändska så blir man tvungen att lära sig thailändska. Och så fort du talar samma språk som alla andra så är man helt plötsligt inte bara en gäst, man kan börja känna sig delaktig i det vardagliga. Man kan umgås på thailändarnas villkor. Det är annorlunda och jag skulle kunna kalla det samhörighet. Någonting som i sverige är sällsynt.
Inlägg
