Till alla backpackers wannabe's(fan vad äckligt), du vet vem jag syftar på(mr Brorell). Jag säger då det... Turister som gillar att snåla ja ni får kalla er vad ni vill(=horshare). Jag snackade lite med revisorn på ett större hotel företag vid kaosan road, det verkar finnas ett kollosalt behov av att bli av med alla dumsnåla backpackers på kaosan road. Dom kommer troligen att installera allt dyrare hotel i området och så smånning om förvisa allt slödder. Dom drar även med sig en massa skit flatlöss, bed bugs och annat skit(aids?). Kanske thailand skulle må lite bättre ifall folk som reste ditt slutade pruta för att det är kul. När jag står på kaosan road så är oundvikligt att känna sig äcklad av alla otvättad rygsäcks packare(bajspackare)
Slut citat: Horor
Alla färg starka påståenden är upplagda av Jonas H
Inlägg
Angående dessa fågelskitar med ryggsäck.
SvaraRaderaJag är precis som du inte heller speciellt road av dessa resande individer. Jag skrev ju lite om dem i det 7e kapitlet i min reseberättelse "När jag fick bottennapp på soi 11". Tidpunkten var då i mitten på 1980-talet och inte har situationen blivit bättre med åren.
Här är några urklipp från den berättelsen:
"Med en A-lagares skäggstubb och ett hårsvall på en skalle som inte längre mindes vad ordet schampo betyder begav de sig snabbt iväg, och med sina vältummade kartor i handen och sina slitna flip-flops på fötterna och sunkiga linnen på överkroppen styrde de raskt kursen mot nästa Guest House för att på nytt prova prutlyckan. Att klä sig som en trashank och pruta in i absurdum var både ett spel och en helig livsstilsregel som inte gick att tumma på för många av dessa slitna och stressade budgetresenärer."
"- Jag tror nog att det sunkiga ryggsäcksfolket hade ganska höga tankar om sig själva och att de skulle vara populära inslag i den thailändska stadsmiljön. Men det var inte direkt ovanligt att jag ibland hörde hur bangkokborna kallade dessa backpackers för “Ki-nåcks” (fågelskitar), och samtidigt som de uttalade detta förakt mot ryggsäcksfolket så log de på thailändskt maner ofta ett av sina bredaste och mer svårtolkade leenden mot fågelskitarna som inte hade en chans att tyda dessa i sin parlör. Jag tyckte också att öknamnet fågelskitar var en rätt så passande beskrivning, och de hade ju sig själva att skylla för dessa tillmälen. För min egen del så kändes det liksom bäst att hålla en viss distans och bara försöka sköta mig själv i lugn och ro utan att umgås med dem. Vi var ju alla olika stöpta och för min egen del så fick gärna vara hur jäkla vanvårdade och snåla som helst, om de nu kunde finna någon glädje i det på semestern.
- Redan sedan barnsben hade i alla fall jag fått lära mig två olika levnadsregler som jag försökte efterleva. Först ska man försöka vara hel och ren, och sedan ska man efter bästa förmåga ta seden dit man kommer. Och när jag såg på dessa resenärer som var överlastade som tibetanska sherpas och som knatade omkring efter den stekheta gatan med sin packning, så drog jag mig till minnes hur jag året innan hade snackat med några Backpackers av skilda nationaliteter nere vid Kao San Road. Dessa killar hade försökt instruera och lära mig essensen av att vara en äkta och smart backpacker.
På samma gata fanns det visserligen en och annan kvinnlig backpacker också, men de var ganska tysta av sig och sa oftast ingenting för de satt mest försjunkna i någon roman, och på så vis fick de väl uppleva sina äventyr via prosan istället (billigt & säkert). Med sina ofta orakade ben och lite toviga armhålor såg dessa farangkvinnor lite motbjudande ut i mina ögon, och det bidrog väl till att jag själv undvek att inleda någon konversation. Lokalbefolkningen tyckte nog mest att våra nordiska kvinnor såg bra underliga ut sina i sina nyinköpta saronger av manligt snitt och mönster, istället för att bära det för kvinnor anpassade tygplagget som i Thailand kallas PhaThong.
Kontentan av killarnas resonemang gick i alla fall ut på att man för lägsta möjliga kostnad skulle besöka så många olika platser som möjligt under en viss tid. Då fanns det heller inte av förklarliga orsaker någon tid eller för den delen någon anledning till att fördjupa sig i landets kultur, uppföranderegler eller dess människor. Med riktigt många “nedslag” på olika orter skulle man få ordentligt med “cred” från de andra inom samma resande intressesällskap.
Jag antar att de som barn köpte och samlade på allehanda bilder av dinosaurier och ishockeyspelare och annat krafs, och att de nu i vuxen ålder istället valde att samla på olika “coola” besöksmål i de “rätta” miljöerna. Fördelen med att samla besöksmål i vuxen ålder var ju att de slapp få dubbletter som de sedan måste byta bort. Det hade ju blivit lite konstigt att behöva saluföra sina gamla besöksmål så här:
- Jo hörru du, kan inte jag få byta ett av mina hilltribebesök mot en av dina “Kho Phanga”?
- OK, men om vi nu ska ta och byta våra gamla besöksplatser med varandra, så får du allt slänga med ett gammalt ruinbesök från Ayutaya också. Du förstår att min “Kho Phanga” är nämligen inget vanligt “beach drop”. Det här gäller en specialutgåva som även inkluderar flera flummiga minnen av både “magic mushrooms” och ett och annat helcrazy “full moon party”.
Det var som sagt viktigt med att ordna till så låga boende-, och resekostnader, för att man som framgångsrik backpacker skulle lyckas med konststycket att göra nedslag på så många olika platser som möjligt, Därför skulle man enligt instruktörerna vid KaoSan Road klä ut sig som en riktig trashank, samt medvetet ge ett allmänt nonchalant, slappt och ovårdat intryck. Ingenting i ens personliga extriör fick avslöja att man hade några pengar att röra sig med. Följde man bara denna i mitt tycke destruktiva och egensinniga tes, så var de de i alla fall själva övertygade om att lokalbefolningen skulle falla för fattigdomstricket och sedan tycka synd om dem. Som ett resultat av denna maskerad var det sedan meningen att den medkännande lokalbefolkningen skulle bli snälla och erbjuda dem lägre priser än vad övriga turistresenärer kunde få när de skulle hyra rum, köpa souvenirer eller äta & dricka.
-Ja, de trodde uppriktigt att den falska fattigdomsstämpeln skulle bidra till att de skulle bli uppassade och särbehandlade som hungriga munkar ute på den dagliga morgonpromenaden.
- Men vilken typ av särbehandling fick de då?
- Jo, istället för den önskade empatin, så blev de istället serverade både förakt och allmänt ogillande bland lokalbefolkningen. Men så länge det fanns nya spännande besöksmål som hägrade framför näsan, så sket ju dessa budgetresenärer fullständigt i att lokalbefolkningens inställning till personlig hygien och hyfs är en dygd i Thailand.
"
Ha dé bra,
www.SiamNilsson.com
Jag fick känslan av att backpackers inte var så populära som jag trodde när jag själv rumlade runt i den välkända sydostasien slingan. Det är tråkigt att aldrig stanna upp för att insupa vardagen att enbart ramla runt och tänka på hur man ska hitta billigaste boendet kan bli lite segt om det är meningen att man ska ha semester.
SvaraRaderaHåller med om det mesta fast "slutade pruta för att det är kul" kanske inte kom från rätt käft :D
SvaraRaderaHehe man märker om det är någon som lurar än tror jag iallfall.
SvaraRaderaHo,ho...Giftig penna, det är roande;)
SvaraRaderaDin blogg ska bli kul att följa. Jag kastar upp en hänvisning från min egen blogg.
Lycka till med landsflykten, jag jobbar hårt med samma sak. Min förhoppning är att "lätta ankar" till hösten.
Hare bra/
MangeUdon